Monie Szabo recenserar Mayday Monie Szabo har en lång bakgrund som konsertarrangör och kulturfixare. Idag jobbar hon delvis som "promotor" för ett antal band i Göteborgsregionen. Parallellt driver hon också en mängd kulturprojekt som kommer att berika vår stad inom en snar framtid. *** Klicka för recension: 25 april -06: || Inledning || Backhair Swim | Reissue | NitroDive | Deliverance 28 mars -06: || Inledning || Sunny day confusion | Lorelai | Splinter | Små grå 28 feb -06: || Inledning || It's my saké | Promises promises | Norma Bates | Orchestra Real 31 jan -06: Martin Linö & Låglandet | LoveIsNotMyOnlyCrime | 610 Toresco | Leslie Morgans 27 dec -05: || Inledning || When We Walked | Sleeping beauty | RED | City Lights 29 nov -05: || Inledning || Platanos | User's Guide | The Billy Pilgrims | PsAlarm 1 nov -05: || Inledning || Peter Fernaeus | Daniel J | Blue Lane | Alley Creeper   Inledning tisd 1 november Stämningen är utan tvekan positiv ikväll, men jag tycker ändå att jag känner av en viss "spänd förväntan" och nervositet hos våra arrangörer Thor och Mattias, medan Peter verkar ta det hela med samma ro som vanligt. Deras reaktioner är fullt förståliga med tanke på att ett gigg på Sticky Fingers väger bra mycket tyngre än på Pustervik, både för Mayday som arrangör och för banden. Stället är ju faktiskt utan tvekan en av Göteborgs mest populära scener och stället där väldigt många kompetenta band slåss om att få spela, men långt ifrån alla får en chans. Och jag som kan räkna på en hand hur många gånger jag varit på Sticky innan idag, måste säga att jag blev positivt överraskad över kvalitén på både ljudet och ljuset. Dock jämför jag ju med Pustervik där ljud och ljus oftast var en katastrof både för banden och publiken… Ljudnivån var väl som vanligt något hög, men annars får det klart godkänt av mig. Det är fyra mycket bra och trevliga band som ska spela här ikväll, några har jag hört och sett tidigare under Maydays sommarsatsning på GAT (Göteborgs Arbetareteater), som varade under fem tillfällen juni till augusti. Jag är väldigt glad att jag fått tillfälle att göra dessa recensioner, eftersom jag likt många andra anser att Mayday är en grymt bra satsning. Hela konceptet som går under D.I.Y.-kulturen (Do It Yourself - tillsammans) är en mycket positiv satsning för kulturlivet i Göteborg. Mayday ger banden en ärlig chans att visa vad de går för när det gäller allt runt själva gigget, likt väl som själva scenframträdandet - att få visa sig på en av stans populäraste scener och få nya fans. Mayday ger också Göteborgspubliken en chans att se och höra musik som inte är söndertjatad och överkommersiell. Med dessa ord sagda är det dags att börja skriva om kvällens första framträdande, från bandet som lyder under samma namn som sångaren: <<-- tillbaks   Inledning tisd 29 november Väldigt lite folk denna tisdag… Vilket är både tragiskt och förvånansvärt med tanke på två vikiga faktorer: Faktor ett… Det var ju faktiskt löningshelg nyligen - vilket enligt en mycket trevlig garderobiär dock kan få en negativ inverkan på närliggande datum då folk super skallen i bitar just på själva "löningsdagen" och sålunda inte hämtar sig på flera veckor - men jag vill nog ändå hävda att folk borde komma när de faktiskt har pengar i plånboken! Faktor två… De fyra band som spelar här ikväll är verkligen är värda att upplevas, dels för att de skiljer sig så från varandra, dels för att de är ganska udda. …Och då blir det ju ännu sorgligare att Sticky inte är mer än halvfullt. Jag tycker att det är en skam att stora Göteborg inte kan förmå sig att dyka upp på evenemang som inte är kommersiella ut i fingerspetsarna! Och eftersom förra Mayday (som var premiär för klubben i dess nuvarande form, det vill säga på Sticky Fingers) slog rekord i publikantal på tisdagar vore det mycket sorgligt om trenden nu skulle vända… <<-- tillbaks   Platanos Första intrycket är att Platanos är ett mycket glatt gäng. De inleder sin spelning med komiska inslag och går därefter rätt in i första låten som är mycket fartfylld. Grabbarnas musik är udda som tusan, men den ger helt klart en energikick och jag gillar det galet hysteriska som den förmedlar. Det enda jag vill anmärka på är tempot, vilket är i stort sett samma i alla gruppens låtar - det känns tyvärr lite monotont. Mer bredd och variation i materialet är önskvärt, och även att publikkontakten bättras på. Killarna är dock helt klart värda att ses och höras! Missa dem inte nästa gång!!! <<-- tillbaks   User's Guide Här är en grupp som använder flera sångare, vilket alltid är kul! Musiken är rockig och ger en definitiv mersmak - och ryck i benen. Bredden i deras repertoar är bra och musiken sträcker sig från lite smått "göttigt" till vasst och brötigt. Det jag gillar mest med gruppen är att framträdandet bara blir bättre och bättre ju längre in i giget de kommer - killarna börjar lugnt och fångar mitt och publikens intresse allt eftersom. Jag hade velat se lite mer röj från sångarna i vissa av låtarna. Inte för att det egentligen saknas, men det hade varit en extra krydda som kanske kunnat förlänga den goda eftersmaken. Killarna har definitivt potential att gå långt, och deras bästa låt enligt undertecknad är 40 miles! <<-- tillbaks   The Billy Pilgrims Det är alltid kul att se TBP spela eftersom de är som en atombomb av ös och energi. Detta är punk i alla avseenden! Gruppens säkra och kaxiga attityd kombinerat med sångarens särpräglade röst är något man fastnar för direkt, även om man kanske inte gillar punk generellt. TBP är killar som platsar på vilken scen som helst! Gruppen ÄR och vågar vara, vilket saknas hos många band. De tar plats helt naturligt, och de förtjänar den plats de tar. Dock är det lite synd med de långa pauserna - och stämmandet av instrument på scen… Detta är dock bara en minimal företeelse i en annars mycket bra spelning. Blandningen av nytt och gammalt material är mycket lyckat och visar att grabbarna håller en grym kvalitet när det gäller låtskrivande, eftersom både deras gamla och nya material håller hög klass. The Billy Pilgrims utstrålar en energi som smittar av sig på alla närvarande, och avslutet kunde inte ha varit bättre. Det är mycket kaxigt av sångaren att tacka för sig och bara kliva av scenen och promenera iväg innan resten av bandet hunnit spela klart! <<-- tillbaks   PsAlarm Här har vi en grupp som redan har sin egen fanclub och som är härligt skräniga framme vid scenen. De börjar med att presentera bandet och kastar sig sedan in i första låten, och här svänger det skoningslöst. Underbart svenskt ös!!! I andra låten byter gruppen sångare och med en underbar röst och verklig inlevelse förmedlas sedan en ballad med hårda och ösiga inslag. Bandet har otroliga solon, som får en människa som mig, som älskar elgitarr, att nästan upplösas i extas. Psalarm är långt ifrån tråkiga och vanliga. Blandningen av tempo mellan låtarna är fantastik. Man rycks hjälplöst med och vill aldrig att det ska ta slut, man bara njuter av ren lugn sång som plötsligt blandas med kraftfulla vrål och självbefriande självironi i mellansnacket. <<-- tillbaks Peter Ferneus Peter gjorde som vanligt ett underbart, stämningsfullt gigg och fick publiken att börja trängas framför scenen. Inte konstigt säger jag, eftersom killen vet hur han ska locka publiken, han har en sångröst som framkallar rysningar av välbehag. Gruppen är mycket samspelt, detta är säkra killar vilket märks tydligt på scen. Jag gillar speciellt ändringarna i rytm i hans låtar, det går från långsamt till ett hejdundrande ös. Även mellansnacket lyckas han ro hem. Peter får publiken att skratta med uttalanden om att våga vara, och digga med "Var inte svensk!" Det är underbart att höra riktigt skön svensk musik som inte är lik allt annat, och killarna gjorde ett fantastiskt avslut med Green Hill Café! <<-- tillbaks Daniel J Detta är en kille som är svår att inte tycka om, trots att hans musik är lite udda. Jag tyckte mycket om inledningen, den var klockren. Hans texter är vågade och starka, och han är inte blyg på att spela med i det han sjunger om. Han rör sig mycket på scenen och det är alltid väldigt härligt att se. Dock saknar jag energin hos övriga medlemmar, det är lite synd eftersom framträdandet känns lite trött bakom Daniel. Det känns inte riktigt samspelt medlemmarna emellan, annat än när det gäller själva musiken. Detta är mycket kompetenta musiker men jag känner att de skulle behöva framträda live mer. När det gäller själva musiken så är det trevligt med två keyboardister, och en kvinnlig stämma i vissa av låtarna var en välkommet positiv krydda, mer av den varan säger jag, den skapar en nyfikenhet. Mycket bra presentation av bandet som gick in i nästa låt, imponerande! Bra jobbat! <<-- tillbaks Blue Lane Härligt att se denna underbara syskonduo (med band) på scenen igen. Katarina har en röst som spänner från ljuvligt mjuk till aggresivt riv. Bandet besitter en glädje i att stå på scen som både hörs och syns, och det är alltid lika trevligt med band som ler när de spelar. Musiken är avslappnad, stämningsfull och skapar en känsla av sommarkvällar och lycka. Munspelet är ett välkommet bidrag till de övriga instrumenten, det hoppas jag att bandet behåller då det passar som handen i handsken. Det märks att bandet stått en del på scen sen de började spela i våras, de är mycket säkrare och mer samspelta nu, de blir bättre för varje uppträdande, utvecklas helt enkelt. Katarinas röst gjorde sig verkligen rättvisa i sista låten som var en ny produktion "The world is such a beautiful place", dragigt! Blue Lane gjorde ett bra gigg med en bra repertoar! <<-- tillbaks Alley Creeper Här pratar vi ös! Grabbarna gjorde ett intro som inte går av för hackor, och körde ett gigg som var energispäckat från första till sista låten. Detta band har gitarrslingor som är helt otroliga, de är kul att se på och man vet aldrig vad som ska hända. Men att de tar fram det vilda och galna hos publiken är helt klart. Detta är en käftsmäll som heter duga! Lika kaxiga som vanligt och samtidigt så charmiga att de kan göra mer eller mindre vad som helst och det går hem. Det som är väldigt uppfriskande hos bandet är att de showar så friskt som de gör, och det verkar inte inlärt utan snarare improviserat allt eftersom. När man vågar gå ner bland publiken, och springa bort och spela även för de som sitter i baren ovanför, ja, då vet man att killen älskar det han gör! Alley Creeper vet vad de kan och levererar därefter. <<-- tillbaks Inledning 27 december 2005 Efter en svacka i slutet av november hittade så Göteborgspubliken tillbaks till stans fräschaste klubb och drygt 150 musikälskare tog sig till 2005 års sista Mayday, den 27 december. Stämningen var fantastisk genom hela kvällen och banden var suveräna! <<-- tillbaks When We Walked Trevligt att se bandet uppträda igen, och också att upptäcka att det blivit ett tillägg i bandet i form av en tjej. Deras musik är väldigt skön och går rätt in i hjärtat, det som är synd är att deras publikkontakt inte är den bästa. Jag saknar också en presentation av bandet i början så att publiken vet vilka de lyssnar på. When We Walked är inget band man tröttnar på efter några låtar, utan tvärtom vill man höra mer, just för att deras musik är dels lite udda och samtidigt väldigt skön. Vad jag inte kan bestämma mig för är om det är meningen att sången skall ha inslag av falska toner? Personligen hade jag föredragit att det inte var så, men samtidigt så är det också en del av deras charm. Och tar man bort det inslaget hos bandet så blir det på något sätt inte When We Walked längre, vilket inte är önskvärt. <<-- tillbaks Sleeping Beauty Detta är helt enkelt klockrent, grabbarna fångar publiken utan svårigheter. Sången är fantastisk, musiken saknar ord men för tankarna till sommar och party och är en härlig kontrast till vinterns kyla och rusk. Mitt i giget kommer ett inslag av akustiskt spel och för mina tankar från sommarens party till västern. Undertecknad ryser av välbehag, detta är bland det bästa jag hört i år. Mycket p.g.a. blandningen av stilar som bandet klarar av med en lätthet som är avundsvärd. Man vet liksom aldrig vad som komma skall, och det bidrar till en mycket positiv nyfikenhet. Sleeping Beauty är ett givet band till i stort sett vilket sammanhang som helst. Killarna är väldigt säkra på scen och gjorde ett grymt bra gig med en suverän avslutning. <<-- tillbaks Red Lite äldre killar än man är van att se på Mayday. Uppfriskande tycker jag. Trevlig musik, men den känns mer riktad till den äldre publiken. Sköna rytmer blandat med bra gitarrslingor. Det här är mer musik man svänger sina lurviga till än bara lyssnar rätt av på. Publikkontakten är inte den bästa och låtmaterialet känns lite väl identiskt genom hela giget, så lite mer variation hade varit önskvärt. Det syns inte och känns heller inte att killarna tycker att det är kul att spela, vilket jag tycker är väldigt synd. Sen om det beror på nervositeten eller att det helt enkelt är deras stil, det låter undertecknad vara en öppen fråga. Bortsett från dessa små saker är killarna charmiga att se på, och kan definitivt bli aktuella på många gig framöver. <<-- tillbaks CityLights Först och främst får killarna fem extra stjärnor för att de kunde hoppa in för magsjuka LoveIsNotMyOnlyCrime, och det med bara några timmars förvarning. Bandet gjorde därtill en alldeles underbar spelning med mycket energi och en "festkänsla" som fick hela Sticky att börja röra på sig. Det blev fest, helt enkelt och bandet var en perfekt avslutning på en perfekt kväll. Strålande. <<-- tillbaks   Leslie Morgans Kul att se detta band igen, förra gången var det på Pustervik där ljudet lämnade mycket att önska! Denna gången kommer bandet till sin fulla rätt vilket är underbart att se och höra. Här har vi ett band som har stenkoll på både repertoaren och pauserna mellan låtarna, vilket gör att det känns som att låtarna flyter ihop med varandra. Mycket, mycket bra jobbat! Svängig musik som verkligen inspirerar lusten till att svänga sina lurviga. Sjukt säkra killar vilket är helt underbart att se när man är så kvalitetsmedveten som jag är. Glädje och positivitet genomsyrar hela Leslie Morgans! <<-- tillbaks   610 Toresco Kul inledning som gjord för en kommande mystik! Bland dessa sex bandmedlemmar finns en helt hysterisk blandning av kläder, stilar och frisyrer. Jag har aldrig sett något liknande, och jag blir full i skratt åt detta härliga spektakel som utspelar sig på scenen. Här har vi en sångare som är en otrolig energi explosion som bjuder på sig själv till hundra procent, och som dessutom rycker in som extra cymbalist mitt i låtarna! Fantastiskt tycker jag!!! Mellansnacket är kul, och "våran nästa idiotlåt" är ett citat som jag kommer att bära med mig med stor glädje och minnas detta helt fantastiska band som verkligen satsar på att våga vara uppfriskande udda. Dessutom jobbade alla i bandet lika mycket på scen och det är något som är sällsynt hos band av idag - det är också en sak som gör bandet ännu bättre. Bandet är en hejare på att få med sig publiken trots att denna är extremt svårtflörtad ikväll. Ja herre Gud vilket ös!!! Jag saknar faktiskt ord för att beskriva bandet närmare, det måste helt enkelt ses. Proffsig inledning med en grymt bra avslutning och en tydlig presentation av bandet! <<-- tillbaks   LoveIsNotMyOnlyCrime Ett band med väldigt skön utstrålning och känsla, som börjar med en lugn och skön inledning för att sedan gå vidare till en välblandad mix av stämning och rejält ös. Det verkar som att killarna är väl samspelta och trygga på scenen. De ger ett mycket proffsigt intryck, vilket undertecknad tycker är kvalité av hög nivå. Även detta band genomsyras av känslan "att de älskar att spela musik och att uppträda". Både deras musik och texter är väl genom tänkta. Utan tvekan kompetenta musiker som borde ha en mycket större publik och även höras på radio. LoveIsNotMyOnlyCrime platsar definitivt på alla festivaler i Sommarsverige, och det vore en fröjd att se dem spela på stora välkända scener. Bandet fångar tveklöst både den nyfiknes- och kräsnes intresse! <<-- tillbaks   Martin Linö & Låglandet Det här är ett band som jag höjer till skyarna… Faktiskt - detta var bland det vackraste jag hört på mycket länge! Man blir uppriktigt berörd. Det är sådan här musik som spelas i berömda kärleksscener i Hollywoodfilmer av klass! Sångaren har en underbar röst och hans texter går rätt in i själ och hjärta. Att se och höra en fiol i musik av idag är något som händer väldigt sällan, och det var ett inslag i det här bandet som var pricken över i:et. Martin Linö och Låglandet är musik av hög klass och jag är helt övertygad om att de kommer att gå mycket långt eftersom de passar in i väldigt många samanhang och tillställningar. Humor och att ha roligt på scenen är inget som fattas detta fenomenala band, trots de sorgliga inslagen i repertoaren som för övrigt är perfekt ihopsatt. Det enda lilla minuset är att bandet inte riktigt verkar ha koll på vilka låtar som skall spelas när, och det bidrar till något av en förvirring som når ut även över scenkanten. <<-- tillbaks   Inledning tisd 28 februari På begäran av våra fantastiska arrangörer har jag lovat att hädanefter alltid ha med en inledning på mina recensioner. Och det är något som undertecknad naturligtvis mer än gärna gör. Håll till godo: Denna tisdag kväll är stämningen lugnare än på länge. Med dryga 10 minuter kvar tills första bandet ska upp på scenen så lyser tyvärr publiken med sin frånvaro. Det är mest de trogna Maydayfansen som är här och stödjer klubben, men Göteborgarna är tyvärr fortfarande svårflörtade. Jag tycker att det är synd och skam att mentaliteten här skall vara så otroligt hemmasittande, och skeptisk mot nya erfarenheter på musiksidan. Visst är det en tisdag och många jobbar eller går i skolan dagen efter, men hallå, vi har ju ”lill-lördagar” mitt i veckan och då spelar detta helt plötsligt ingen som helst roll! Dåligt Göteborg… Det är inte de stora krafterna (bolagen) som skapar kommersialismen och gör den möjlig. Det är VI vanliga (och ovanliga) Svenssons med vår rädsla för allt nytt, och vår väl ingrodda skepticism mot allt som inte är söndertjatat i media. Detta är tack och lov inget som ger Maydays fantastiska arrangörer några nämnvärda gråa hårstrån. Deras humör är ändå på topp, som sig bör! <<-- tillbaks   It's my saké En något blygsam presentation av bandet, men dock en lugn och skönt popig inledning utan ett enda ord. Musiken berättar en historia och är vackert instrumental. Andra låten i repertoaren är betydligt mer ösig, och här får vi prov på sångarens röst som är mycket klar, tydlig och behaglig till bandets sköna, gungiga pop. Detta är ”mys-musik” som sätter fart på fantasin hos alla som skapar till musik. Det enda minuset är att det är alldeles för långa pauser mellan låtarna, och en viss tendens till att stämma instrumenten på scenen under själva giget. Grabbarna behöver också bättra på sitt scenframträdande avsevärt. Annars är detta musik av hög klass som jag gärna lyssnar på hemma en sån där lugn och skön ”slappe-dag”. <<-- tillbaks   Promises Promises En trevlig inledning med blygsamma ord om sig själva: ”Vi är ett nytt band med gammal musik”. Ösigt och bra samspel i bandet, med en del 80-tals känsla över materialet. Publiken gillar det de ser och hör vilket märks tydligt på alla glada rop och tjut. Promises Promises är helt klart ett bra band, men de har inte det är lilla speciella, det som inte går att sätta fingret på, det där som skiljer dem från mängden och gör att man kommer ihåg dem. Det är synd för killarna har potential, och det känns som att de har mycket mer att ge än det som levererades här ikväll. <<-- tillbaks   Norma Bates Härligt att se en sångerska på scenen igen (förra gången var det Blue Lanes Katarina Lyngstam). Och Herre Gud!!! – Norma Bates sångerska Julia Blomgren är en tjej med grymt klös i rösten och hon har en attityd på scen som är helt underbar. Här är det skinn på näsan minsann. Det här bandet kan sina grejer, pauserna mellan låtarna är alldeles perfekt långa och mellansnacket är kort och koncist. Energin utåt sprutar och resulterar i en kärnsmäll utav bara helvete. Folk blir nästan lite rädda – och det är bra! Ruska om dem bara, det behövs! Norma Bates finns det absolut inget att anmärka på, de sköter sig helt fläckfritt både när det gäller flödet i framförandet, repertoaren och energin utåt mot publiken. De har stått på scen innan och det märks tydligt på den professionalism med vilken de utför sitt gig. Jag hoppas att vi får se och höra mer av Norma Bates i Göteborg. <<-- tillbaks   Orchestra real Det är väldigt många musiker på scenen, och man tycker att det borde vara betydligt mer glädje och ”nu jävlar” i bandet. Men energin från bandet är tyvärr väldigt låg. Musiken är trevlig och jag gillar det jag hör, men pauserna mellan låtarna är för långa och hela framförandet känns lite trevande. Dock måste sägas att ”sångare nummer två” har en väldigt trevlig röst och jag vill gärna höra mer!. Tyvärr lyckas bandet inte fånga publikens intresse ikväll – när den är så oerhört liten och extremt kräsen. Inte för att Orchestra Real inte är lyssnarvänliga för det är de absolut, men de är alldeles för anonyma i sitt framförande och det funkar inte riktigt i en stad som Göteborg, där konkurrensen om publikens dyrkande är stenhård… <<-- tillbaks   Inledning tisd 28 mars Monie var förkyld den här kvällen, men sambon (och tillika kulturarbetaren och ljusteknikern) Johan Nyström ryckte in. Jag betraktar mars månads Mayday medan regnet faller ner i Göteborg. Affischen ger ett väldigt somrigt intryck och det tycks mig som om den hade passat bättre en sådan där sommarkväll som man kommer att minnas för resten av livet. Nu regnar det och dagen innan var det fortfarande snö i Göteborg. Trots regnet är stämningen god. Det är ganska glest med folk i lokalen, men det gör inget. Fråga mig inte varför, men det känns som om det kommer att bli en bra kväll. Alla verkar avslappnade och på gott humör. Jag tror att det är första gången jag träffat en dörrvakt som hyllar regnet. Till saken hör förstås att han han dels avskyr snö och dessutom är villaägare, men ändå. Positivism funkar oavsett vad den beror på. När det sista droppande paraplyet fällts ihop och lämnats in i garderoben är det dags för första bandet "Sunny day confusion." <<-- tillbaks   Sunny day confusion Ståbas och dragspel. Ett trevligt band och ja, både vintern och regnet försvinner innan första låten är slut. Stillsam och avslappnad inledning. Energilöst är det dock inte och det är väldigt varierad musik samt välarrangerad. Det är underbara låtar med ett fantastiskt framförande av alla bandmedlemmarna. En enorm spelglädje och värme gör att Sunny day är precis vad vi behöver i detta ibland emotionellt kalla klimat. Gamla influenser framförda av ett gäng killar och kvällens enda tjej, (på keyboard) som lever här och nu och inte gör sig till. Det känns äkta och äkthet kommer alltid att funka. När sista låten påannonseras tänker jag att de har ju knappt börjat. <<-- tillbaks   Lorelai Före detta Peter Fernaeus band med en ny bandmedlem och lite nytt material sen sist. Vad som händer när detta band äntrar scenen är att det som nyss var en liten publik totalt fyller scengolvet på mindre än en minut och skapar en energi som inte är av denna världen. Det här är ett gäng som kan göra upp en brasa i regnet utan ved med enbart en ask tändstickor och det är en eld som brinner länge. Det är enbart låtar på svenska och det är skönt att det finns sådana band. Det tycks som de flesta nyare band föredrar det engelska språket. Hela bandet jobbar och det betalar sig. Detta är ännu en förbannat bra spelning av detta band, och med en riktigt vacker och stämningsfull låt på slutet visar de att de inte bara kan röja och precis när denna tanke slår mig ger de allt och det hela avslutas i ett stort jubel. Snyggt jobbat. <<-- tillbaks   Splinter Ett ganska ungt gäng. Det känns som om det är mer folk nu och de surfar fortfarande på vågorna från det förra bandet. Splinter bjuder på bra och ösig rock/pop. Ingen i bandet står still och det är något av ett kaos på scenen. Det är variation på låtarna och de vågar vila mellan röjet och bli riktigt finstämda för att plötsligt explodera igen. Med tanke på vilket gäng dessa grabbar hamnat bland gör de ett kanonjobb. Scenshowen går att utveckla och lite mer rutin och säkerhet så har vi ytterligare ett framtidsband från Göteborg. För det är bara Göteborgsband på scenen i kväll. De avslutar med en snygg och kraftfull avslutning. <<-- tillbaks   Små grå Publiken svek en aning, men det funkar ändå. Ännu ett band som kör på svenska. Det är svensk pop eller "Ledin i måttlig dos och helt receptfritt" . Inte den typen av musik som ger en kick på det sätt som de tre andra banden, men helt okej. Stundtals svänger det riktigt bra. Det är mer textbaserad musik än de andra, men det är musikaliskt mycket bra och de är bara tre personer på scenen. De får med sig publiken bra och efter några låtar har de fått igång maskineriet och denna kväll får en trevlig avslutning och regnet har jag helt glömt bort. Jag tror att det är fler än jag som glömmer att fälla upp paraplyet på vägen hem. <<-- tillbaks   Inledning Det börjar bli vår i kalla, kalla Göteborg, vilket tack och lov för med sig både varmare kvällar och bättre väder - och framför allt… Bättre humör hos oss alla! Detta märktes väldigt tydligt ikväll då det verkar som om Mayday faktiskt slog publikrekord igen. Jag vill inte spekulera för mycket om huruvida det beror på vädret, det faktum att det är löning eller att kvällens tema är hårdrock. Men hur som helst är det otroligt kul att se så mycket folk här igen, det var ett tag sedan sist. Stämningen är som alltid mycket god bland både publik och arrangörer, för att inte tala om vakterna, som är precis lika trevliga som vanligt! Och för en gång skull är de skivor som Mayday delar ut till de första 100 personerna slut redan en halvtimme innan första bandet går på scen! Detta, mina vänner, är helt underbart - jag hoppas verkligen att trenden håller i sig. Det är ett grymt röj bland gästerna, och det är en slags spänd förväntan inför bandens uppträdande, vilket också är lite ovanligt - men något som jag verkligen hoppas se mer av på framtida Maydaykvällar. <<-- tillbaks   Backhair Swim Kvällens första band börjar med en av de bästa inledningar jag sett på Mayday so far. Och första låten bandet kör rycker med sig publiken direkt! Sedan händer något inte fullt så bra… tekniken börjar krångla, och visst - det händer även de bästa. Skillnaden är hur man hanterar en sådan situation för att inte tappa sin publik om uppehållet blir lite längre. Och där måste jag tyvärr säga att det inte gick så jättebra för killarna. De verkade inte riktigt veta hur de skulle hantera situationen gentemot publiken vilket resulterade i att en del tröttnade och gick därifrån. Men när detta lilla missöde löst sig körde killarna igång med full kraft och energi igen, och det skall de ha en eloge för! Att inte tappa modet under en sådan situation säger mycket om bandets kommande professionalism. Musikaliskt sett är killarna helt makalösa och spelningen är bland det allra bästa jag hört på Mayday hittills. Deras musik är udda och utmärker sig från resten av banden denna kväll, Vilket jag tycker är alldeles underbart. Jag får höra mycket som är bra i musikväg, men det är sällan jag hör något som inte är som allt annat… och det har Backhair Swim verkligen lyckats med. Det skall också sägas - om sångaren strävar efter att låta som Bruce i Maiden så är han på mycket god väg! Bandet gör ett hyfsat bra försök till scenshow på en liten scen, dock kändes den oorganiserad vilket gav känslan av att det var mer störande än upplyftande. Sen är det aldrig bra när sångaren kommer i skymundan gentemot resten av bandet på scenen. Sångaren är den främsta artisten i ett band och han skall alltid vara den som tar mest plats på scenen. Sist men inte minst tycker jag absolut att Backhair Swim har alla chanser i världen att gå mycket långt med sin musik, bara de får ordning på de tekniska detaljerna. <<-- tillbaks   Reissue Här har vi ett band som det verkligen har hänt grejer med bara sedan förra sommaren. De har blivit mycket tightare, har en bättre och starkare utstrålning och en attityd som passar dem som handen i handsken. De har bytt sångare också, och den här killen kan sina saker när det gäller att använda sin röst. Dock måste påpekas att hans röst inte riktigt passar till lugnare låtar, som balladerna bandet spelar. Hans råa men klara röst kommer bäst till sin rätt när han tar i, vilket är det som gör att han passar så bra till Reissue vars musik är fartfylld, rått rockig och "ren energi"! Presentationen av bandet är klockren - det är så det skall se ut! En mycket snygg "publik-intressefångar-presentation". Dock skadar det inte om man gör en presentation både i början av gigget och någonstans i mitten så att även de som kommer in mitt i spelningen har en chans att uppfatta vilka de tittar på. Reissue är ett band som verkligen har koll på vad de gör på scenen, och vilket budskap de vill sända till publiken. Detta är mycket, mycket nära professionalism! Och det är inte ofta det har hänt på Mayday att publiken för full hals skriker och kräver att bandet spelar "EN GÅNG TILL!!! EN GÅNG TILL!!! EN GÅNG TILL!!!" Bra jobbat killar! <<-- tillbaks   NitroDive Detta tremannaband har en stor fanclub som står och skriker och hejar på framme vid scenkanten. Kul att se! Killarna låter inte allt för tokigt, men det märks att de är få på en scen som normalt sett är för liten för de flesta band. Musiken är härligt "gungig" och saknar inte precis energi. Den i bandet som fångar min uppmärksamhet allra först, och även håller kvar den resten av gigget är faktiskt trummisen. Han syns så tydligt, just för att han ger intrycket av att vara född vid ett trumset! Killen älskar det han gör, och han gör det bra, för att inte säga naturligt! Och någonstans tycker jag att hans "röjande" bakom setet känns så mycket mer äkta och säkert än de andra två medlemmarnas. Inget ont om de övriga killarna, de gör bra ifrån sig också - men de utstrålar en liten dos osäkerhet och ovana…Man lär sig med varje spelning! Det är tyvärr alldeles för mycket dötid mellan låtarna, vilket gör att hela framträdandet känns väldigt slumpmässigt och lite orepat. En annan mycket viktig detalj är att om man skall egga upp publiken är det ett absolut måste att man inte väntar "en evighet" med att köra igång nästa låt. Då får det en helt annan effekt än den som man tänkt sig, nämligen att publiken får känslan av att det står en kille på scenen och vrålar en massa, men ingenting händer… Om publiken inte bara består av vänner och familj så lovar jag att de inte är toleranta mot sådant! Nitro Dive gör en trevlig men alldeles för lång presentation av bandet, det är aldrig bra när det går för mycket tid till presentationer och mellansnack. Killarna i Nitro Dive kan bli riktigt, riktigt bra - det har de potential för. Men då krävs det mycket arbete. Bandet måste bli mycket mer organiserade inför framtida gig, och jobba på att få större självsäkerhet och självförtroende på scenen. <<-- tillbaks   Deliverance Trevligt att se bandet uppträda igen, senast för min del var på Maydays "sommarmys på GAT". Rent musikaliskt har killarna verkligen utvecklats, nu har de mycket bättre låtar, bättre sound och är synligt mycket mer samspelta vilket är underbart. Tyvärr känns det lite som om bandet inte kan sin egen repertoar ikväll, vilket gör att hela gigget känns lite oplanerat. Även Deliverance stöter på tekniska problem ikväll, denna gång med trummorna. Problemet åtgärdas dock snabbt och gigget återupptas. Jag gillar spelglädjen hos bandet, det strålar om dem så fort de ställer sig på en scen. Killarna kan verkligen spela musik - och bra sådan - men det räcker inte hela vägen fram denna gången. Till nästa spelning måste repertoaren sitta perfekt. Jag är övertygad om att killarna kommer att åtgärda detta och göra ännu mer fantastiska framträdanden i framtiden! <<-- tillbaks